10 år sen

Jag vaknar numera med P1 på radion, de har en lååång kvart om att det var tio år sen kravallerna, K säger - du ville inte egentligen att vi skulle höra detta eller hur mamma?
Jag är för trött för att förklara, jag är för seg för att visa på vad som har hänt och vad det betydde. Jag tänker hela morgonen; skriv om det så de förstår. Men vad ska jag skriva, säga, berätta. Jag har inga ord egentligen bara en väldig massa känslor. Livet som var då är så långt borta, jag behöver så mycket mer kaffe och glitter för att kunna berätta om när jag blev rädd tillsammans med Mt och Jocke.

Pojken/Mannen/Killen sprang med baröverkropp ner för backen med händerna på ryggen, de var fastlåsta med handbojor. Han ramla slog i sig och jag och läkarstudenterna rusade fram, plåstrade om och släppa bort honom från hästhovarna och batongerna.

Jag går över den stora gårdsplanen framför universitet med kravallpoliser framför mig och bakom mig, jag ställer mig rakt framför en flicka med hjälm och säger - jag ska förbi här. Hon släpper förbi mig. Jag går fram till de som ligger vid väggen i en hög, de blöder och gråter. Alla är rädda, ingen trodde att polisen sköt på människor här, här i Sverige

Tjugo hästar rusar ner för allén, dom driver en hord av människor framför sig. Rusande, skrikande, svartklädda rusande folk mot mig. Jag fryser i ögonblicket, jag vill inget, jag vet inget. En hand på min arm, jag dras in bakom en av de stora bokarna. Jocke står alldeles stilla bredvid mig och säger - stå helt still. Jag tittar in i tryggablicken och tänker jag hade blivit mosad. Nu är jag räddad.

Det är länge sen nu, länge sen jag blev så rädd så jag stod helt stilla.